Åsså va jag tillbaka igen. Madde, Simons tjej är här i helgen och det är mysigt för dom bakar och lagar mat. Kul! Annars är det inget nytt under solen. Man sover, stiger upp och går på träningen, kommer hem, tittar på en film, går och lägger sig och snart är det en ny dag igen.

Man frågar sig många gånger vad är det jag verkligen vill med livet. Just nu är jag sjukskriven för min mentala ohälsa. För en tid sedan satt jag med min behandlande läkare, psykolog, handläggare på försäkringskassan och jag fick frågan om sjuk ersättning, dvs sjukpension. Och då var jag emot det och svarade absolut nej. Men nu så har jag mer och mer tänkt på frågan. Tänk att kunna vara ledig hela tiden och åka hälsa på alla vänner och sina barn. Det vore väl toppen! Men kanske trist i längden oxå. Det man känner är att tiden rinner iväg och alla "Det var längesedan, nu måste vi träffas" faller som döda löv till marken. Det blir inte av.

Den senaste tiden har det varit många begravningar. Det gör att man stämmmer till eftertanke. Nu senast var det barnens morfar som gick ur tiden. Jag bara önskade att man hade träffats vid fler tillfällen.

Jag bär på en längtan. Det är att varje dag ta tid till bön varje dag och sedan gå ut och möta människor som Herren sänder i min väg. Jag vet av erfarenhet att det fungerar. Och det är ett spännande äventyr.

Det var allt för den här gången. Bless you all!